Se dig i framtidsspegeln
Det känns både fräscht och nostalgiskt att ta del av en antologi som Black Mirror, serien som började som en Channel 4-produktion men som efter några säsonger togs in av Netflix. I en tid då vi blir översvämmade av serier känns det uppfriskande att få ta del av någonting annat än följetångformatet. Inte allt för sällan "binge:ar" vi oss igenom hela serier på en eller ett par kvällar på grund av cliffhangers och automatisk uppspelning av följande avsnitt. Black Mirror saknar däremot en enhetlig berättelse, vilket gör att man gärna stannar upp efter varje avsnitt och grunnar över det man nyss sett. Det som däremot knyter serien samman är en övergripande tematik även om varje avsnitt är fristående med en ny ensemble, en ny berättelse och ett nytt persongalleri.
Black Mirror kommer definitivt med nutidskritik, även om avsnitten sällan utspelar sig i vår tid. Det vi upprepade gånger får ta del av är en framtidsvision där den teknologiska utvecklingen styr våra liv. I varje avsnitt har tekniken en avgörande roll som skapar möjligheter men också moraliska dilemman för oss tittare, som vi ännu inte har behövt konfrontera själva. Tids nog kommer kanske även vi att vara tvungna att ta ställning till de frågor som uppstår när tekniken plötsligt ändrar världsordningen. Det är häri seriens styrka ligger. Som en olycksbådande varningsklocka ser vi en alternativ framtid spelas upp framför våra ögon, och åtminstone jag köper det. Det känns äkta. Det är trots allt det mänskliga beteendet som förföljer oss och består när tekniken ger oss möjligheter att manipulera tid, integritet, minne och gränsen mellan liv och död.Charlie Brooker och de andra manusförfattarna låter nutidsfenomen dras till sin yttersta spets, och ändå känns framtidsscenarion som vi får ta del av oroväckande realistiska. Framtiden är fascinerande och kittlande, samtidigt som den skrämmer oss.
